Måndagkväll blev jag lite sådär oväntat "ledig" och jag följde med Annika till mallet en snabbis. Vi hade båda lite grejer vi skulle byta/returnera. 

Vi delade upp oss en snabbis för att hinna med alla ärenden och på väg mot mitt mål passerade jag Apple butiken. Av någon anledning tycker jag alltid att det är roligt att titta in där när jag passerar. Det brukar alltid vara så fullsmockat. 

Måndagkväll var lik andra kvällar, det var mycket folk, men man kunde se ändå längst in i affären. Och där. 
DÄR är jag 99.9% säker på att jag såg min gamla värdmamma och äldsta dottern stå. Jag kände igen mammans hår och flickans som stod bredvid såg ut att vara rätt längd. 
Jag gick tillbaka en gång för att ta en extra titt, för säkerhetsskull. Andra gången hade kvinnan vänt sig mot butiksentrén och det kändes som om hon stirrade rakt på mig. 
Det var långt in men jag är nästan säker på att det var hon. Sen tror jag inte att hon kände igen mig, hoppas jag. 

Tack och lov råkade jag inte "springa in i dem" mer den kvällen. Det har gått ganska precis fyra månader och vi hade ju inte precis bråkat tidigare, men jag slipper ändå helst träffa dem, om jag kan.

 

Men här har vi då alltså the down side med att rematcha 10 minuter bort....
Huvva!

 

 

Det kändes lite såhär. Fast värre.