Måndagkväll blev jag lite sådär oväntat "ledig" och jag följde med Annika till mallet en snabbis. Vi hade båda lite grejer vi skulle byta/returnera. 

Vi delade upp oss en snabbis för att hinna med alla ärenden och på väg mot mitt mål passerade jag Apple butiken. Av någon anledning tycker jag alltid att det är roligt att titta in där när jag passerar. Det brukar alltid vara så fullsmockat. 

Måndagkväll var lik andra kvällar, det var mycket folk, men man kunde se ändå längst in i affären. Och där. 
DÄR är jag 99.9% säker på att jag såg min gamla värdmamma och äldsta dottern stå. Jag kände igen mammans hår och flickans som stod bredvid såg ut att vara rätt längd. 
Jag gick tillbaka en gång för att ta en extra titt, för säkerhetsskull. Andra gången hade kvinnan vänt sig mot butiksentrén och det kändes som om hon stirrade rakt på mig. 
Det var långt in men jag är nästan säker på att det var hon. Sen tror jag inte att hon kände igen mig, hoppas jag. 

Tack och lov råkade jag inte "springa in i dem" mer den kvällen. Det har gått ganska precis fyra månader och vi hade ju inte precis bråkat tidigare, men jag slipper ändå helst träffa dem, om jag kan.

 

Men här har vi då alltså the down side med att rematcha 10 minuter bort....
Huvva!

 

 

Det kändes lite såhär. Fast värre.

 

I'm alive! Och jag har låst upp bloggen igen!

 

Jag flyttade ut från förra värdfamiljen i fredags och har sedan dess bott hos min LCC, som för övrigt är awesome! 
Det har varit jättemysigt, jag har hängt med honom och hans fru och deras djur. Det kändes jobbigare att lämna deras hus än familjens ska jag erkänna... Helt annan atmosfär..

 

Ikväll gick jag ut och åt med nya värdpappan och en vän till familjen deras. Det var jättetrevligt och nu är det spikat och 100%. På lördag kommer jag tillbaka från Oklahoma och flyttar då in hos dem! Känns skitbra!

Nu ska jag sova och imorgon ska jag umgås med Annika och Karin tror jag.

 

Godnatt!

 

Imorgon flyttar jag ut!

Jag var på intervju med en familj ikväll. 

Singelpappa med en 13årig pojke och 15årig tjej.

 

De var jättemysiga! Huset var hemtrevligt (dock gammalt och jag ska erkänna att det kan komma att kännas spöklikt om nätterna, tur att jag har öronproppar att sova med) och det känns bra.

Jag ska sova på saken och imorgon dubbelkolla om jag får ha besök, familj från Sverige till exempel (tror inte det finns någon extra säng, men uppblåsbara madrasser kan man väl fixa?).

Känns bra. Det blir nog att tacka ja.

 

De skrev till LCCn att de var imponerade av mig i alla fall och att de skulle vilja "move forward", vilket jag antar och hoppas på betyder att de vill tacka ja! :)

Dyrbar tid såhär på morgonen. Jätteschysst att bli satt på ett tio timmars pass med start 7:15! ...

 

Har i alla fall en potentiell värdfamilj på G. De bor i grannstaden, en singelpappa med en 13-åring och en 15-åring. Inte de åldrarna jag såg framför mig innan jag for hemifrån, men klickar det så klickar det. Jag ska åka över till dem ikväll (förutsatt att jag får låna bilen..) för en intervju.

Håll tummarna! Skulle verkligen vara ruskigt skönt att ha det här över och gjort med.

 

Ha en bra (fortsatt) dag!

Jag fick ett "tips" om att det nog kan finnas en del som läser min blogg, en del som jag inte vill ska läsa eftersom det mest är snokeri. Därför har jag lösenordsskyddat, men jag kommer att låsa upp den igen om en vecka eller två.

Jag vill, trots lösenordet inte nämna några namn eller så, men någon här i staterna kan jag väl säga.

 

---

 

Jag ångrar inte mitt val att gå in i rematch. Det känns rätt och jag vill härifrån. Min värdfamilj är trevlig och så, men vi går inte ihop. Jag känner mig inte bekväm här och känner mig som jag nämnt tidigare ivägen hela tiden när värdföräldrarna är hemma.

 

Anyway. Jag ska skicka iväg ett mail till min PD igen nu och förklara lite fint hur jag vill ha det. 
Är positiv. Jag kommer hitta en familj! :)

Jag har sagt till min program director att jag inte vill ha fler än tre barn, speciellt inte om föräldrarna jobbar.

Min femte match var en arbetande (from home) singelmamma med fyra barn. Just nu minns jag inte exakt, men jag tror att det var familjen som hade en kanin, hund, katt, fågel m.fl djur också. 
Mamman hade skrivit att hon hjälper till med barnen, eftersom hon oftast jobbar hemifrån, men hon måste ju jobba också, inte springa ut och hjälpa mig med barnen varannan kvart. Fyra barn känner jag är för många för mig att hantera, speciellt på egen hand. 
Jag väntade i alla fall, gav dem en chans att höra av sig, men jag vill inte slösa en hel dag, speciellt inte som det är helg nu, så jag tackade nej vid lunchtid.

Just nu ligger match #6 uppe. Det är också en familj med fyra barn.. Mamman är i och för sig stay at home mom, MEN jag vad jag känt under de senaste två månaderna har det varit jobbigt att jobba när mamman har varit hemma. Barnen har bara sprungit till henne när det är något och jag har känt mig bevakad, även om så inte var fallet. 
Jag trivs inte bra när min värdmamma är hemma undertiden jag jobbar. Och trivs jag inte kommer vi inte att trivas med varandra. Den yngsta (under 5 år) har även autism och lite special needs. Det lät inte som något jättejobbigt, lite besvärligt ibland kanske. Hade det varit ett eller två mindre antal barn så kanske det hade fungerat. 


Jag är som sagt jättenöjd över att jag fått så många matchningar på så kort tid. 6 matcher på en vecka är inte dåligt. MEN, jag är mindre nöjd över att de inte lyssnar på önskemålen. SÅ peitg är jag inte. Jag har 4-15 års gräns, det är ganska brett, jag har sagt att jag tar matcher över hela landet osv. 
Det måste finnas många fler familjer som passar enligt min erfarenhet. 
Jag förstår inte varför de frågar om önskemål och sen inte går efter svaren.

De senaste två familjerna var från Virginia och Pennsylvania.

Och JA, jag läser ansökningarna och dömer inte familjerna utefter var CC har slarvat (matchat mig med fyra barn till exempel). Jag har kept an open mind och läst och insett att vi nog inte skulle passa ihop. 
Så jag tackar inte nej direkt jag ser att CC gjort något misstag. Man kan inte gå igenom det här på sånt sätt.

Jag menade absolut inte, med vad jag skrev tidgare, att jag har gett upp.

Jag vill stanna här, så gärna. Jag vill få au pair experiencen och slutföra mitt år. 
Skulle jag dock inte kunna göra detta på grund av att jag inte hittar någon familj som passar, ja då är det inte the end of the world. Bara det jag menar. 
Tidigare fick jag för mig att om jag skulle hamna att åka hem tidigare skulle det kännas som att jag misslyckats, men i den här situationen känner jag inte så. Visst, jag rushade in i upplevelsen och kände inte efter ordentligt innat. Jag trodde att det kändes bra men jag har inte klickat med min värdfamilj men det är inget misslyckande för det.

Hamnar jag i Sverige igen får jag hitta något annat att göra. Förhoppningsvis kan jag få ett nytt visum för att studera eller så så att jag kan åka tillbaka hit, för just nu vill jag verkligen vara i USA. 


Jag har varit lugn, ja. Men inte av den anledningen att jag har givit upp. Det är bara verkligen ingen idé att stressa upp sig. Jag vet att om jag skulle stressa skulle jag råka välja fel familj. Man kan inte ta första bästa om det inte känns bra.

Idag var jag uttråkad och försökte få tag i vänner i Sverige men ingen gick att nå via Facebook eller Skype. Ni jobbade och levde era liv antar jag, haha! Men jag fick lite smått panik och saknaden kändes så mycket större på bara några ögonblick. Nu ikväll känns det bättre, men tidigare kände jag mig så ensam. Jag fick inte tag i någon här i staterna heller nämligen.

Nu är jag lugn igen. Och jag har, jag upprepar, inte gett upp!

Det var någon som nämnde det tidigare, att de tycker jag är väldigt lugn med tanke på situationen jag är i. 
Jag förstår det inte själv ska jag erkänna. Det är kanske det undermedvetna som har "stängt av". Jag orkar inte vara stressad, det hjälper verkligen inte min situation. Sen vill jag inte att någon tror att jag ser lätt på det här heller, bara för att jag är så lugn. Det är himla svårt och jag har fruktansvärt dåligt samvete över vad jag utsätter min värdfamilj för. Speciellt barnen. Men jag kan inte stanna här där jag inte känner mig hemma och är olycklig. Olycka sprider sig, oturligt nog.

 

Det som faktiskt känns är när jag hör andra au pairer prata och planera resor (skydivingen nästa helg till exempel, nyår osv) och grejer de ska göra. De letar boende, planerar helgutflykter, betalar biljetter. 
Sånt kan inte jag göra. Jag kan inte planera någonting alls just nu och det gör så himla ont och är så jobbigt att höra om alla andras planer då. Både här och hemma i Sverige. Men nu främst här, eftersom det är "här" som är aktuellt.

Jag kan inte ens planera in en Oklahoma resa eftersom jag inte har någon aning om vilken helg min framtida värdafmilj kan ge mig ledigt att åka, jag vet inte varifrån jag kommer att kunna åka ifrån och vad biljetter därifrån till OK kostar. 
Jag känner mig väldigt isolerad och till och med om dagarna är jag isolerad och instängd om inte någon vän kan plocka upp mig, eftersom mina värdföräldrar inte vill att jag använder bilen.

Mina värdföräldrar, märker jag, menar inte att vara elaka. Det skulle vara himla surt om jag skulle hamna i en bilolycka och kvadda deras bil en dag innan jag lämnar dem. Nog för att det är en vecka kvar, men i alla fall, en vecka innan jag lämnar dem då. Du förstår nog tankebanan. 
Olyckor händer säkra förare också. (De tycker att jag är en väldigt säker förare).

 

---

 

För en gångs skull vet jag i alla fall vad jag vill plugga. Även om det inte blir ett helt program. 
För den som inte visste det tidigare, jag måste läsa 6 credits här borta. Det är mellan 2-4 kurser, beroende på vad för sorts kurser du väljer att läsa. Alla kurser är inte heller giltiga.

Jag vill i alla fall läsa historia. Om den amerikanska revolutionen. Det pirrar i magen bara jag tänker på det, så det måste vara rätt!
Tycker verkligen att det är otroligt intressant.

George Washington, staty i Boston

---

 

There'll come a time when you hear it and you'll wonder

Fjärde matchningen kom idag. Två på en dag, inte illa CC!

 

Denna familjen bor i Maryland och har två barn. Åldrarna passar mig och det mesta låter bra. 
Jag vet inte riktigt hur jag känner. I don't have anything against them but I don't have anything for them either. (Det lät bättre på engelska, men översatt: Jag har ingenting emot dem men jag känner ingenting för dem heller).

Jag har dock inte pratat med dem än, får se ifall de ringer imorgon och hur det känns då.

 

Barnen är som sagt bra åldrar, nära vad jag har nu och de verkar vara väluppfostrade och så. 
Minus är jobbtimmarna. Står att jag skulle börja 6:40 på morgonen (ha några timmar ledigt under dagen) och sedan avsluta dagen 8-8:30. Om vännerna jag skaffar där inte är lediga på dagen kommer jag knappt kunna träffa mina vänner. Ingen stor idé att fara iväg efter jobbet när jag isåfall ska upp jättetidigt nästa morgon. 
Sen är jag här för att jobba, men vännerna är hemskt viktiga under det här året också. 

Svårtsvårtsvårt...

Det går verkligen upp och ner det här.

Ena stunden är jag jätteimponerad av CC för att de är snabba i matchningarna eller trevliga och hjälpsamma att prata med. Nästan förstår jag inte vad de pysslar med.

Min Program Director ringde som sagt tidigare och frågade mig om vad jag tyckte om en familj med ett barn på omkring 8 år och tvillingar på 3. 
Jag har knappt erfarenhet med barn under 5 år, så jag förklarade att jag inte var bekväm med att ha mer än ett barn under den åldern och hon sa att hon förstod och skulle leta något annat.

 

Nu fick jag min tredje matchning. En familj i NY med barn på 2 och 4 år. Efter att jag någon timme tidigare förklarat att jag inte är bekväm med barn i de åldrarna eftersom jag inte tagit hand om såna tidigare.

Hade jag varit mamma hade jag inte velat ha en babysitter utan erfarenhet av mina barns åldrar. Och absolut inte någon som känner sig obekväm.

 

Jag är i alla fall glad över att de matchar mig så snabbt.

Nu hade de tur!

 

Jag tänkte precis ta en dusch och sedan ringa och klaga. Familjen jag blev matchad med igårmorse, och som jag nästan direkt ringde OCH mailade om, låg fortfarande kvar.

MEN, just när jag tänkte bege mig mot duschen ringer mobilen. Min program director. Hon tog upp matchningar undertiden vi pratade, vilket jag inte hade någon aning om att de fick och kunde göra.

Hon dubbelkollade lite information med mig och så. Så nu är kontot tomt och hon håller på att matcha.

Hoppas jag har fått en match när jag kommer ut ur duschen!

Irritation.

Okej, jag fick en match i fredags och tidigt på måndag, idag, hade jag redan en ny. Jättebra tycker jag! 
Dock är jag inte helt nöjd. 

Kring klockan 11-12 idag ringde jag, samt mailade CC och bad dem ta bort den sista familjen jag blev matchad med, eftersom jag kände att det inte var någon bra matchning. Jag förklarade mina anledningar osv. 
Familjen ligger fortfarande kvar, sådär 8 timmar senare..

Bäst för dem att får en ny familj imorgon...

 

Hörde privat av en familj från Philadelphia idag. Det var jättekul, men barnen är 2 och 4 år gamla och jag har inte så mycket erfarenhet med så unga åldrar. Min erfarenhet sträcker sig mer mellan 6 och 15. Eller 5 och 15 kanske.

Ska fundera på det och höra av mig till den familjen i alla fall. Tacka om inte annat.

:)

De jobbar snabbt med mig, hittills!

Före klockan 9 låg den första matchningen kvar, (sen har jag inte kollat på två timmar) och nu är redan andra matchningen uppe!

 

Det är en single mom med en pojke på 6 år. Det står att hon snart ska adoptera ett barn under 2 år (vilket jag inte har erfarenhet för och inte får placeras hos) så jag vet inte riktigt hur de har tänkt i matchningen där, ifall det är så att den processen tar ett år och att jag skulle vara "ute" tills dess. 

Anyway, pojken har allergi så jag skulle behöva vara jättenoga med maten, vilket jag inte känner mig bekväm med. Jag skulle vara livrädd att råka blanda i något han inte kan äta och messa upp.. Så jag ska tacka nej.

De där grejerna kändes inte så bra, i övrigt stod det inte jättemycket i deras ansökan.

 

Nej men allergin kändes verkligen inte bra. 
Hade det, när jag får egna barn, varit mitt eget barn som varit allergisk hade jag givetvis tagit hand om det, men att riskera med någon annans barn känner jag mig inte bekväm med. (Gode Gud, snälla låt mina barn vara friska i framtiden!)

Jag är nog nervös över att jag själv kanske blir gluten eller laktosintolerant i framtiden. Min morfar är nämligen både ock.
Håller tummarna och ber!

Som jag nämnde tidigare har jag fått min första matchning i rematch.

Det är en familj med tre barn som bor ca 40 min från NYC.

Mamman ringde mig idag, tydligen hade hon försökt få tag i mig igår, men jag gissar att det var på kvällen då jag var hos Annika där det oftast inte finns telefonservice i huset. Ingen får kontakt där.

Anyway. Vi pratade lite och jag känner att det nog inte är rätt för mig. Det verkar vara en smart familj, jag fick se bilder på barnen och de var jättesöta men det känns inte bra. De har nyss skaffat hund, en valp som kissar lite här var och som nafsar när han leker och skäller och ska ha uppmärksamhet. 
Ta det inte fel, jag gillar hundar, men efter erfarenheten med Casper (som i och för sig inte var valp) vill jag inte hamna i en familj som just skaffat hund och som nu håller på att tränas upp. 
Speciellt eftersom det skulle vara jag som får ta hand om den om dagarna och jag känner mig inte reda för en valp. 
Casper var på ett sätt som en valp, otränad och trodde det var han som bestämde. Tack och lov förstod han att han skulle kissa utomhus.

Mamman ska ringa tillbaka ikväll och då får jag väl förklara hundsituationen där, sedan är det bara maila CC och tacka nej och hoppas på att nästa matchning kommer snart!