Men det slog mig att om man kan skratta när man är ensam så måste man väl var väldigt glad? Lycklig, liksom?

Eller?

(Satt och skrattade för mig själv nyss när jag såg Avsnittet Normal av serien New Girl)

Till min stora förvåning (och lite lycka också kan jag erkänna) finns spelet i Play Butiken! Fast det heter Chipper's Challenge och "gubben" har blivit ersat av Android gubben. I övrigt är banor i princip exakt likadana och det är verkligen samma känsla! Känner mig som ett litet barn igen!

Lite nördigt att blogga om kanske, men det var som sagt något jag älskade när jag var liten och nu ville dela med mig av. 

:)

... Men en påse Samarin i en byxficka tycks klara sig. Om någon undrade.

Jag börjar med den jag inte tycker om. Det handlar om reklamer. Den första här är SÅ jobbig! Den där grisen låter så irriterande! Och den visas i varje reklampaus och har jag inte nämnt det förut så har de dubbelt så många (om inte trippel) reklampauser här som i Sverige...

Den andra här kan jag inte låta bli att skratta åt. Han låter så besviken och det är nästan lite sorgligt. Fast så är det ett kex, typ. Kan liksom inte låta bli att skratta lite. Jag har nog sett den för många gånger. Det kanske kan liknas med att vara övertrött. Den är säkert inte alls bra egentligen.

Smaskande är ju något av de värsta ljuden som finns.

Usch, HUR kan det vara så störande?

Löjligt.

Jag såg filmen Up In The Air igårkväll.

Jag har skrivit detta förut, men jag måste få ut det igen. Jag avskyr att se när äldre människor gråter. I filmen blir en äldre man sparkad från sitt jobb och han börjar gråta. Varför känns det så mycket värre att se en vuxen människa gråta, än ett barn? 
Barn lyckas som oftast ändå vara söta när de gråter. De gråter väl oftast för smågrejer. Det krävs för det mesta mer för att en vuxen ska bli tårögd.

Usch, jag avskyr känslan som kommer och då är det inte ens på riktigt. Eller ja, någonstans i världen sitter det säkert något vuxen och gråter efter att de har blivit släppta från deras jobb. Men ändå..

Huvva!

Jag brukar slå igång en film eller serie medan jag städar eller packar eller kanske ritar, redigerar bilder etc.

För den tredje gången den här veckan blev jag lurad av tv-serien. Jag har gått och plockat i mitt rum och lyssnat och småtittat i datorn och dessa tre gånger har jag hört Skypes ringsignal. 
"Wiie, någon ringer mig!" typ. 
Ehm, nej. Det har då varit i serien.

Hmph.

Hittade en lite rolig-intressant artikel på Aftonbladet där de skriver att John Travolta och Nicholas Cage kanske är Vampyrer.

Här.

Det här är till alla dem som någon gång varit hemma hos mig. Sorry till andra som eventuellt läser!

Finn ett fel!

Om vi säger så här, Vädret, jag bestämmer mig för att städa mitt rum imorgon (vilket jag borde gjort för länge sedan för övrigt, så det behöver göras) så kan det bli en solig och varm dag? Bara på pin kiv eftersom jag ska vara inomhus?

Du brukar fungera så, så vi kan väl säga så? Så så.

(Sen kan jag spontant ändra mig och fara på äventyr i solskenet!)